Steve the Squirrel

Idag var jag med på Astrids seminarium på Ekonomikum. Jag tänkte att det kanske kunde vara lite kul och se alla kineserna som hon studerar med och som hon alltid har lika svårt att höra/förstå när de säger något. Många gånger har hon sagt att hon faktiskt tror att de inte alls pratar engelska, utan kinesiska, och att de bara kastar in enstaka engelska ord såsom "legitimacy" och "organisational" i meningarna för att försäkra alla som måste lyssna på dem att de talar engelska, trots att de inte alls gör det. Och man kan ju inte ifrågasätta deras uttalanden eller säga att man inte förstår vad dem säger för då diskriminerar man, och det får man ju inte göra här i Sverige utan att bli sedd som en Jimmy Åkesson-anhängare.

Anyway, jag tänkte att det kunde bli en kul grej att hänga med. Två timmar går ju ganska snabbt och det enda alla skulle göra var presentera ett ämne som de skulle skriva om i ett Cours Paper. Efter att alla snabbt har sagt vad de vill skriva om skulle varje grupp välja en annan grupp att opponera på. Piece of cake, borde vara klart på enbart en halvtimme eller nåt liknande, right?

Fel.

Det som skulle ta varje grupp att presentera på ca 30 sekunder till 1 minut, tog alltifrån 10 till 15 minuter. Och tro på mitt ord när jag säger det här; När kineserna snackade verkade tiden stå still. Vid ett tillfälle kan jag nästa svära på att klockan på väggen började ticka baklänges. Som om att vi hade hamnat i ett hemskt maskhål som gjorde att vi upplevde samma mardrömsliknande tillfälle om, och om, och om, och om, och om, och om igen. Och det var ändå inte det värsta. Som om att det inte räckte med att tvingas lyssna på dessa oändliga (och totalt onödiga) ämnesval så hade läraren, som måste vara en ättling till den felande länken, bestämt sig för att ta med sina barn till jobbet och göra denna D-kurs på Uppsala Universitet till ett dagis.

Vafan?

Okej, ungen var söt de första 3 minuterna, men efter 1 1/2 timme av gråt, jollrande, stampande och lekande med leksaker som ger ifrån sig mer ljud än en mindre bomb, börjar man sakta vilja sula iväg ett sudd rakt i pannan på ungen. Och det var där någonstans som jag gjorde något väldigt drastiskt; Jag begick självmord.

Dock gjorde jag en Jesus och återuppstod lite senare, men jag tänker aldrig mer tycka att Astrid är en mes som anser att två timmar med sin klass i skola är som att befinna sig i den innersta cirkeln av helvetet. Jag lider med dig och dina vänner, Astrid. Det gör jag verkligen. Men jag tror inte att jag kommer att följa med på några mer föreläsningar som moraliskt stöd. Risken att jag begår seppuku igen är för stor. Och nästa gång återuppstår jag kanske inte igen.

Over and out,

Steve