Uppsats
Astrid ska ta sin magisterexamen till våren. Det betyder att hon sitter och skriver på sin D-uppsats som ska vara klar för inlämning den 16 maj. Jag vet inte riktigt vad det är hon skriver om, men ska jag vara helt ärlig tror jag inte hon själv vet vad hon skriver om.
Det är lite kul att se henne skriva dock, speciellt under den period när hon skulle läsa ut och sammanfatta alla böcker som hon har lånat innan de skulle återlämnas. Problemet var nämligen att hon hade låtit böckerna ligga väldigt länge innan hon började läsa dem, vilket ledde till att hon satt i panik när hon försökte hinna sammanfatta all relevant information ur dessa 5 böcker på sisådär tre dagar. Jag tror faktiskt att hon övervägde att ta uppåttjack vid början av tredje dygnet när kaffet inte räckte till för att hon skulle hålla sig vaken. Men istället tog hon lite mer kaffe och sammanfattade de sista kapitlena ur den femte boken av ren envishet. Under den sista timmen lät det som om hon började mumla något slags mantra om att bok-helvetet inte skulle få nöjet att knäcka henne.
Just nu sitter hon och försöker skriva på själva innehållet i uppsatsen. Det är också kul att titta på, speciellt när hon drabbas av skrivkramp och bara stirrar blint på dataskärmen och ser lite lätt illamående ut. Hon brukar sitta så i ca 5 minuter innan hon smäller igen datorn och lägger sig i soffan för att se på TV istället. Sen får hon ångest när hon ligger i soffan och gör då en plötslig rörelse, stiger upp, och sätter sig vid datorn igen för att försöka skriva. Tyvärr sitter hon precis som innan och bara tittar på skärmen och ser lätt illamående ut igen. Idag försökte jag muntra upp henne genom att säga att D-uppsatsen inte är hela världen. Visst, om man skriver ett toppenarbete visar det på framanda, ansvartagande, och engagemang, och ett företag kanske kan få upp ögonen för henne. Och ja, om hon misslyckas måste hon kanske kämpa lite mer, ja hon kanske till och med får jobba på ett ålderdomshem ett par år, gå in i väggen, bli sjukskriven och leva få socialbidrag, men det går ju det med.
Då tittade hon bara på mig med tomma ögon.
Men det går ju faktiskt, fortsatte jag. Jag menar, folk är ju lyckliga med minimilön också. Kan ju skaffa massa barn och få barnbidrag också, skaffa en lägenhet i något miljonprojekt och ändå ha ett bra liv. Visst, jag framhävde att hon kommer ha ca 300.000 kr i skuld till CSN som hon måste betala av för resten av hennes liv, men hon hade ju ändå ett ganska kul liv i 4 år som student, var i de åren värt den skulden även om studierna inte leder till ett jobb?
Efter att jag hade sagt allt detta insåg jag att all färg i Astrids ansikte var som bortblåst och jag tror att hon slutade andas under typ en minut. Det var då jag insåg att jag var tvungen att daska till henne med min svans för att hon skulle återkomma till verkligenhet. Det gjorde hon med ett ryck och direkt återvände till sin uppsats och började skrev som en galning.
Aja. Jag fick henne att börja skriva i alla fall.
